SAMLING.ORG

Jag har alltid funderat, grubblat och ställt tusentals frågor, till mig själv om varför människor har tendensen att alltid dra sig tillbaka för det okända. Jag har alltid undrat varför människor grupperar sig, värdesätter sig alltid som högst och ser ner på andra. Det finns bara en mänsklighet, varför måste vi sätta gränser?

Jag har aldrig känt mig som en riktig svensk, för att jag ”råkar” ha mörkt hår, bruna ögon och ett annorlunda efternamn. Trots att jag talar flytande svenska, har bott i Sverige nästan hela mitt liv och beter mig som en ”svensk”, så kommer jag alltid förbli en invandrare. Men så fort jag tar mitt första steg in till mitt hemland så är jag helt plötsligt svensk för människorna i mitt hemland. Många väljer att inte försöka förstå vilka komplikationer det uppstår med att ständigt stå mellan två olika världar, vilket många invandrare tvingas göra, speciellt då kvinnorna. Vi har flera exempel bara här i Sverige, där många invandrartjejer tvingas leva ett dubbelliv som präglas av rädsla, oro och kluvenhet.

Huvudpunkten till varför jag valde att skriva om just detta var på grund av datumet, snart är det den 21 januari, dvs. snart fem år sedan då Fadime mördades på grund av hennes kärlek till en svensk kristen man, och bristen på hjälp från polisen chockerade mig.
”Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i min situation och deras oförstånd blev till ett, enligt mig, respektlöst och kränkande beteende.” (ur ett tal i riksdagen under seminariet ”Integration på vems villkor?”, den 20 november 2001)

Vad jag inte har förstått, och vad jag fortfarande inte förstår, är hur man lyckas så smidigt smyga undan problematiken i samhället så resultatrikt. Man ber en invandrartjej att prata förnuftigt med sina föräldrar, som hotat henne flertal gånger, bara för att slippa ta itu med pappersarbetet. Låt oss se sanningen i vitt öga, detta är lathetens stora triumf. När jag läst olika artiklar om Fadime och många andra unga flickor som hamnat i samma tragedi som henne, står det oftast ”vi trodde det var påhitt” från många politiker, journalister och advokater. Myndigheterna verkar vara illa informerade om den extrempatriarkaliska ”hederskulturen” där familjens heder handlar om att kvinnorna ägs av de männen, där de inte har något att säga till om. I FN:s särskilda rapportör om avrättningar i hedersmordets namn uppnår upp till 5000 kvinnor årligen av sina manliga närstående just för att rentvå familjens heder. Jag har full förståelse att man inte vill slösa sin tid, resurser och energi på fall som inte kanske leder någonstans, men vad hände med vårt älskade citat: ”hellre fria än fälla”. Är inte det poliserna och åklagarnas plikt att åtminstone ta itu med ett fall, ögna igenom och se efter?

Vad de svenska myndigheterna inte kan förstå är att många invandrarfamiljer vägrar integrera sig i den svenska kulturen, för att de har fått en sån fel bild på den svenska kulturen. Många invandrare har oftast tvingats att komma till Sverige på grund av ekonomiska skäl, krig eller förföljelse. Ingen människa vaknar en dag, blickar ut på det landet man älskat och bott i hela sitt liv och säger: Nä, nu packar vi upp och sticker till Sverige. När de äldre kommer hit, ett främmande nytt land, försöker de göra allt för att hålla kvar sina egna seder. Samtidigt, ibland medvetet och ibland inte, drar de med sig sina barn, och som Fadime, är det oftast så att de unga har valt att leva efter den svenska kulturen. Det sorgliga är att hon inte är den enda som blivit utsatt för hedersmord här i Sverige, utan det finns många unga tjejer som går igenom det Fadime fick gå igenom, men vi ser inte det eftersom rädslan som dessa flickor har är för stor. Hon var modig, men det är inte alla. Många lever i rädsla just nu.

Vi lever i ett mångkulturellt land, med den såkallade demokratin som präglar klart och tydligt de svenska medborgarnas beteende gentemot varandra, men så fort en mörk fasad uppkommer i det alldagliga vardagslivet vi människor är vana vid så stänger vi av helt och hållet och vänder ryggen till. Det är den sanna mänskliga naturen, men när ska den sista droppen i en redan full bägare översvämma den kvarstannade egoismen?

M. Bedrosian.

Artikeln publicerades måndag den 22 januari 2007 och är sorterad under Debattartiklar. Artikeln är låst för kommentarer.