RASISM I SVENSKA DOMSTOLAR
Apropå ett auktionsfynd
Detta är en berättelse om Alexandrina Rotars auktionsfynd, en BMW 323, som hon efter en hovrättsdom tvingades lämna tillbaka till den tidigare ägaren. Bilen ropades in på en bilauktion för 40 000 kronor. Hon tvingas även betala rättegångskostnaderna på drygt 100 000 kronor. För en medelålders invandrarkvinna utan ekonomiska reserver är det en stor belastning som kommer att försämra hennes livskvalité en lång tid framöver.
Fallet blev känt sedan SVT:s Uppdrag Granskning tog upp det i sitt program. Tyvärr gavs inte en riktig förklaring på hur detta kunde hända en människa som handlade på exakt samma sätt som vi kan anta att alla, inklusive domaren själv hade gjort under samma förutsättningar. Den som till äventyrs skulle avstå köpet p.g.a. att priset verkade vara för lågt skulle få svårigheter att för andra förklara sitt beteende utan att anses vara knäpp. Dessutom vet vi att det inte är olagligt att göra klipp under normala förhållanden där bl.a. auktionsfynd ingår. Kanske minns ni den unga pojken från Antikrundan som på en auktion köpte en miniatyrtavla för någon hundralapp och blev gratulerad för fyndet som värderades till 60-70 000 kronor av TV-auktionisten, om jag kommer ihåg summan rätt.
Alexandrina Rotar har alltså blivit stämd av bilens tidigare ägare som ansåg att hon ropade in bilen för billigt?! Fallet gick till domstol och första instansen, tingsrätten, fastställde att Alexandrina Rotar borde ha begripit att det inropade priset var ovanligt lågt och därför avstått köpet. Alexandrinas eget försvar gick ut på att det var auktionsförrättarens sak att avgöra om budet var otillfredsställande och i så fall är det han som borde ha avbrutit auktionen och inte hon. Så långt tror jag att alla, inklusive de båda domstolarna som dömde till Alexandrinas nackdel, håller med. Nu undrar alla hur kan man då döma på det sättet som man har gjort? Något måste vara suspekt och det är precis vad det är. Det är just detta som vi ska bena ut i denna artikel. Först hovrättsdomarens egen förklaring som tyvärr aldrig blev motsagd av TV-teamet.
Det var Per Eriksson, hovrättslagman, som jag tror hans titel är, som med ett tveksamt leende tog emot Sveriges television för att förklara grunderna för domen. Det var inte att ta miste på att Eriksson använde sig av all sin domarauktoritet med beprövad skicklighet och att det faktiskt gick hem hos TV-teamet. Domaren förklarade klart och tydligt att det mycket väl kan förhålla sig så att Alexandrina är helt oskyldig men att hans uppgift inte är att döma utifrån hennes verklighet. Han var ju inte med när affären gjordes upp. Hans uppgift är att döma efter framlagda bevis och den talan som parterna förde under förhandlingarna. Vidare har enligt honom Alexandrina missat att i tid till tingsrätten inkomma med värderingsbevis om att inropspriset 40 000 kronor inte var ett underpris. Något som också bevisades i tv-programmet.
Förklaringen som domaren gav verkar väl tämligen rimlig. Inom parentes kan vi säga att det vore fullständigt oacceptabelt om någon inom rättsväsendet skulle mot bättre vetande medverka till att fel person fälls i en rättsprocess. I Alexandrinas fall finns risk att det förhåller sig just så. Allt talar för att det närmast är auktionsfirman som bär det juridiska ansvaret för det uppgjorda affären och att Alexandrina Rotar som pekades ut som skyldig har egentligen blivit utsatt för ett rättsövergrepp.
Men domaren har inte berättat allt, en viktig omständighet har han dolt för oss. Ett knep som en domstol kan använda sig av för att förstärka domen är att ur sitt stora förråd med rättserfarenheter plocka fram ett ”domskäl” som ger sken av att det är den förlorande parten som inte har rätt i sak. Som bekant ska man alltid inkomma med bevis innan en dom faller. Det går inte att i en högre instans inkomma med bevis som man kunde ha gjort i den lägre. Det betyder att man sitter där med sin dom som det inte går att göra något åt. En sorts moment 22, alltså.
Vad jag har förstått har Alexandrina på ett bra och tydligt sätt inför domstolen förklarat och med avtalspapper från auktionsfirman visat att hon har gjort en bilaffär och fullföljt sina skyldigheter enligt avtalet. Hennes affärspart var bilauktionsfirman. Ett sådant köpeavtal ska inte kunna ifrågasättas om avtalet har tillkommit under normala omständigheter. Här borde processen ha blivit avgjord.
Om Alexandrinas motpart ändå ville vinna målet borde han ha inkommit med bevis som ifrågasatte avtalet, t ex genom att bevisa att det har förekommit muta i bilden eller annan olaglig omständighet. Nu visste både motparten, tingsrätten och Alexandrina att köpet var helt ok så på det sättet gick det inte att komma åt henne. I stället dyker påståendet upp att hon har köpt bilen för billigt. På det viset har rätten kunnat hjälpa motparten genom att fria honom från skyldigheten att bevisa avtalets ogiltighet. I stället har rätten gjort Alexandrina bevisskyldig genom att hon följaktligen måste visa att affären hon gjorde inte var ett fynd (återigen: det är inte förbjudet att göra fynd, så vad ska hon bevisa?), osv. Det är en förödmjukelse att en domstol på ett cyniskt sätt tvingar en enkel människa att brottas med rutinerade jurister som uppenbarligen under alla omständigheter bestämt sig för vem som ska förlora målet.
——————————————————————————————————–
För ca 300 år sedan instiftade staten Justitiekanslersämbetet med syfte att utöva tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän och att kontrollera att lagar och andra författningar efterlevs. För kanske första gången har landet fått en JK som har försökt leva upp till detta syfte genom att bl.a. utreda myndigheternas övertramp och förekommen maktmissbruk. Som reaktion på detta har etablissemanget förenats i försöken att tvinga JK lämna sitt ämbete. Det blir intressant att få bevittna om makteliten tar hem även den ronden.
Om den allmänna opinionen inte i tid engagerar sig för att bevara rättssäkerheten kommer återgången till en rättsstat att bli allt svårare. Samtidigt blir det än mer nödvändigt ju längre tid missbruket pågår och kan komplicera samhällsutvecklingen.
Branco Jaric